vänskap


från ingenstans så började jag snyfta, erik kollade konstigt på mig och sen läste han vad jag läste och erkände att han med vara nära att fälla några tårar. fast jag är inte nära, utan de rinner ner för min kind konstant sen jag läste det här fina blogginlägget av min finafina jenny. herregud vad det värmde, men samtidigt, herregud vad jag saknar henne.


"

When I get older.

Man märker ganska tydligt nu när man lämnat "hemma" bakom sig vilka det är som faktiskt får ordet hemma till att bli hemtrevligt.  Man ser på sinna minnen ur ett annat perspektiv. Minnen med människor som i fortsättningen bara kommer att vara minnen. Det är ganska många männsikor faktiskt. Om det är något som får en till att erkänna verkligheten som den är och inse vilka som verkligen bryr sig så är det att flytta på så långt avstånd från folk att dem inte behöver höra av sig. Att dem inte behöver känna sig dumma om dem inte frågar hur det är med en. Vi var många och på något sätt så har man trott att det var det ända alternativet och att alla var lika bra vänner. Men så är inte verkligheten. Verkligheten är den att jag i detta nu sitter och gråter för första gången sen jag kom hit. Inte för att jag är bitter eller avundsjuk eller ledsen över det som varit och aldrig kommer va.

Jag fick bara en sån enormt stor klump i magen av saknad efter EmsPems. Måhända att vi inte har ett helt liv av minnen tillsammans men hon är en av dem som är verkligast i min verklighet och som jag längtar mest efter att få skapa minnen i framtiden med. Det är EmsPems som just nu har fått mig till att ha snor i hela jävla huvudet och svidande porer av saltvatten. Men jag är glad att det är p.g.a henne jag fäller mina första tårar.

"


helt ärligt så vet jag inte vad jag ska skriva, mer än att jag saknar min underbara vän något galet mycket.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0